En egen alldeles anonym blogg. En blogg med mina hemligheter, så hemliga att jag nästan sprängs snart. Kanske försöker jag rädda mig själv, eller kanske vill jag hitta en plats där jag får vara ifred med mina mörkaste hemligheter?

Jag är ju vuxen sedan många år och åldern borde visa på mognad och att ha kommit till ro med mig själv och kunna acceptera kroppen och så vidare. Kan folk tycka. Tycker folk.

Dessutom undrar jag varför jag får skit över att inte vilja se ut som bobbafett medans andra får nästintill stående ovationer när dom vill gå ner i vikt? varför är det ok för vissa men inte för andra, som mig tillexempel?

Jag har börjat läsa massor med proAna och mia sidor. Smart drag för en som levde på smärtstillande cigaretter och tuggummi i flera år! Men jag kan inte låta bli. Jag mår inte bra psykiskt nej jag VET. Men samtidigt blir jag avundsjuk på människor som fixar att inte äta, som fixar allt sånt.

Men jösses allt är så dubbelt att jag blir förvirrad av bara mig själv.

Jag vill inte vara en fet mamma som inte kan vara med på kort med sina barn för att om jag ser dom så grinar jag över det äckliga. Jag vill inte det. Jag vill bara bli mitt normala jag igen men det går inte. Jag fattar inte varför. Jag äter inte onyttigt, jag tränar mycket och borde verkligen inte vara i det skick jag är. Men å andra sidan så sover jag inte heller. Och jag glömmer. Och jag är inte säker på vad som är på riktigt längre.